Har haft den bästa julen på länge fast jag inte hade någon julkänsla! Men att få se mina syskonbarn så glada och lyckliga gjorde min dag :) Är väldigt nöjd med dagen och alla julklappar jag fick. Hade inte räknat med så många, men blev överraskad! Blev super nöjd med alla mina julklappar och kände mig väldigt bortskämd. Men de är kanske okej att känna så ibland?!
Nu har jag krupit ner i sängen med Elissa och ska sova efter denna långa, men perfekta dag :)
Hoppas alla har haft en lika perfekt julafton som jag haft! :) <3

Har sovit väldigt konstigt och dåligt sen jag kom hem och det känns verkligen i kroppen! Jag blir trött vid fel tider, fast jag kan kliva upp på morgonen och vara aktiv hela dagen. Jag vet inte alls hur jag ska bära mig åt?! Har provat allt känns det som, men inget verkar vilja funka. Så less!

Det är tur att jag har mitt allt! Känns som att jag skulle inte klara av dagar utom honom <3 Han är verkligen mitt allt just! Jag hoppas och önskar överallt annat att jag verkligen inte kommer behöva göra mig av med honom! Jag hoppas att mamma och Ulf kommer att ändra sig! Om inte, då skulle inte mitt hjärta vara helt längre! De är svårt och tro, men han är mitt liv nu, min räddare varje dag <3

Tiden går, man blir äldre! Men ändå gör man om sina misstag och inte tänker rätt! När ska de ta slut? Eller snarare sagt, när ska man lära sig utav det?
Jag har flängt runt en massa sen sist jag skrev här, mycket har hänt! Men de är inte mycket positiva saker. Jag har gjort dumma saker, har sårat viktiga personer i mitt liv, även sårat mig själv! Levt om misstag jag trodde att jag hade lärt mig av! Jag kan inte leva mitt liv genom att se på typ på framtiden! Jag måste ta en dag i taget och planera mina dagar. Självklart kan jag se in i framtiden och veta vad jag vill, men måste leva dag för dag.
Allt har blivit så illa att jag ligger på botten återigen, men hoppas verkligen att jag har lärt mig av mina misstag och inser hur viktigt allt är, speciellt börja tänka på mig själv! Jag har min sjukdom som måste få komma i första hand, så att jag mår bra. Så jag kan njuta av livet med mina nära och kära! För det drabbar inte bara mig av att jag mår dåligt, det drabbar även dom! Allt har gått så långt nu med min sjukdom att mina ögon har tagit väldigt mycket stryk utav det! Min hornhinna är svullen på höger öga, haft blödningar i båda ögonen. Och det hjälper inte med laser mer! Jag ska efter nyår få åka upp till Umeå och operera ögonen. Vad det nu innebär? Jag är i alla fall grymt rädd att det ska gå fel! Och jag vet inte om jag kommer att klara av det själv...

Jag vill även be min älskade syster om så mycket om ursäkt och att jag är så ledsen för allt som hänt! Det gör så ont i mig att det som hänt har hänt och att jag inte kan göra det ogjort!
Jag älskar dig<3

Vet inte riktigt man ska säga, eller skriva i rättare sagt! Det har snart gått ett helt åt. Och dom senaste 9 månaderna har varit riktigt kämpiga! Har många gånger undrat över vart jag ska ta vägen, hur jag ska ta mig till. Allt har verkligen vart en enda stor röra. Har aldrig mått så dåligt som jag har gjort dom här 9 månaderna. Allt pga en enda sjukdom! Hatar att allt ska vara kopplat till en sak, att de kan finnas så många biverkningar. Att de ska bli så här, när det äntligen är påväg att bli bättre! Det var i alla fall vad man hade kunnat hoppats på! Men nu äntligen börjar det bli bättre, det känns bättre. Men då har dock sjukdomen blivit lite sämre. Jag har inte haft någon ork eller energi till att vart så dålig och ändå tänka på den. Jag vet att de är fel. Men under en period hade jag verkligen ingen ork alls. Jag fick knappt i mig mat eller vatten. Och jag fick ingen hjälp! Jag fick klara mig på egna ben och det var verkligen jobbigt! Men är ändå glad idag att jag klarade mig själv. Om jag inte var stark då, så är jag starkare nu. Jag hoppas bara att jag orkar ställa mig upp helt och komma igång igen. Så allt blir bättre, sjukdomen, livet. Precis allt! Jag har tid, men jag har fortfarande ingen energi. Minsta lilla jag gör tar all kraft på mig. Att både må så här dåligt, sköta en sjukdom och ha koll på alla andra fel man har tar musten ur en. Att veta att man som 22 år gammal ska ha de här resten av livet. Varför kunde inte allt komma senare? Så man kunde få leva livet innan, att kunna slippa tänka igenom allt man gör för att det ska gå ihop med sjukdomen, så att man mår bra. Jag sitter inte och tycker synd om mig själv, vet att det är många andra som har de svårare än mig. Och jag tycker verkligen synd om dom! Jag förstår verkligen inte hur dom får ihop sin vardag! Jag tycker dom verkligen är starka människor! Min förebild är min pappa! Jag önskar att jag hade hans styrka här i livet. Han vet hur det är att må dåligt och ha sjukdomar/fel! Känns som att han är den enda som förstår mig när jag pratar om mina fel och berättar hur jag mår! Det var han som kom och hämtade mig på sjukhuset när jag verkligen behövde hjälp och mådde dåligt! Det är jag evigt tacksam för. Jag är evigt tacksam för att min pappa alltid finns där för mig. Han är inte  bara min pappa, han är även min bästa vän! <3

Livet blir aldrig som man har tänkt sig! Gör man verkligen rätt val? Är man tillräckligt gammal för det? Finns det nån åldersgräns på sina val?

Jag har suttit och tänkt lite dom senaste dagarna! Jag befinner mig verkligen inte där jag vill vara. Jag trivs verkligen inte här! De finns en, eller två platser jag verkligen kände/känner mig hemma på och trygg. Ska dock inte nämna några namn. Men jag var/är verkligen hemma på dom ställena. Hur ska man göra för att få stanna där? Eller få komma tillbaka? Kommer man känna sig så hemma och trygg igen? När kommer de hända isf, och vart kommer det vara?!

Idag hände det! Kändes verkligen inte bra, men det var bäst för henne. Det var inte rätt att låta henne lida mer! Hon har det mycket bättre nu och det är jag glad för. Jag är så tacksam för att ha haft henne vid min sida denna tid, saknaden kommer bli enormt stor! Kommer sakna den där nosen som kommer och puttar på en och tassen som väckte en på morrnarna. Hennes glada spratt så fort man kom hem när man hade vart borta. Saknaden av att veta att hon var alltid vid min sida och ställde upp på allt, tryggheten som hon gav mig! 

Du kommer alltid finnas i mina tankar!

Jag vill bara gömma mig! Känner mig bara så deppig idag! Lyssnar på en låt och minns så mycket och saknar ännu mer! <3

Hur kunde jag vara så dum och blind?

Det sluta bara med att man såra sig själv, som alltid!