Vad ska man säga? Allt är i en enda röra, och så mycket stress! Jag bara önskar att det kunde vara lite lättare! Men det är ändå jag som har ställt till de! Man väljer juh sin egna väg att gå, tyvär. Men har jag börjat skärpa till mig nu? Kommer det verkligen bli så som jag vill ha de? Kommer jag orka? De snurrar mycket, bara massa frågor och funderingar hela tiden! En del vill jag bara glömma, de dåliga! Lika, ska man våga öppna sig? Berätta de som är viktigt? Eller ska man fortsätta att dölja! Enligt mig själv har jag döljt de för länge, jag vill visa, acceptera och inte bry mig. Men de är inte lätt. Alla förstår inte, dom kan inte sätta sig in i situation alls. Man kan bara de om man har de här själv och vet precis vad de handlar om och vet hur de kan gå, sluta!

De enda jag vill är att få bort stressen och få ihop vardagen. Liksom få allt att gå ihop! Men frågan är bara hur?!

Denna vecka som har gått har jag insett en ganska mycke saker. Jag fick även reda på saker som nästan skrämde skiten ur. Jag visste inte alls om de kan man väl säga. Men som sagt till en viss del är de mitt eget fel. De är bara synd att jag inte insåg de när jag var yngre. Är faktiskt väldigt glad att jag bestämde mig för att lägga in mig själv på sjukhuset. Jag har fått lära mig så mycket, även om jag visste om mycket sen innan. Men man ser de på ett annat sätt när man blir äldre! Och nu ska jag fan inte ge mig! Ska sätta mig själv i centrum från och med nu! Jag måste verkligen få de här bra! Annars slutar det illa, och de vill jag verkligen inte. Men, ska jag gå igenom de här på egen hand? Eller ska jag ta hjälp av mina nära och kära? Kommer jag klara de på egen hand?

Du gör mig glad!