Vet inte riktigt man ska säga, eller skriva i rättare sagt! Det har snart gått ett helt åt. Och dom senaste 9 månaderna har varit riktigt kämpiga! Har många gånger undrat över vart jag ska ta vägen, hur jag ska ta mig till. Allt har verkligen vart en enda stor röra. Har aldrig mått så dåligt som jag har gjort dom här 9 månaderna. Allt pga en enda sjukdom! Hatar att allt ska vara kopplat till en sak, att de kan finnas så många biverkningar. Att de ska bli så här, när det äntligen är påväg att bli bättre! Det var i alla fall vad man hade kunnat hoppats på! Men nu äntligen börjar det bli bättre, det känns bättre. Men då har dock sjukdomen blivit lite sämre. Jag har inte haft någon ork eller energi till att vart så dålig och ändå tänka på den. Jag vet att de är fel. Men under en period hade jag verkligen ingen ork alls. Jag fick knappt i mig mat eller vatten. Och jag fick ingen hjälp! Jag fick klara mig på egna ben och det var verkligen jobbigt! Men är ändå glad idag att jag klarade mig själv. Om jag inte var stark då, så är jag starkare nu. Jag hoppas bara att jag orkar ställa mig upp helt och komma igång igen. Så allt blir bättre, sjukdomen, livet. Precis allt! Jag har tid, men jag har fortfarande ingen energi. Minsta lilla jag gör tar all kraft på mig. Att både må så här dåligt, sköta en sjukdom och ha koll på alla andra fel man har tar musten ur en. Att veta att man som 22 år gammal ska ha de här resten av livet. Varför kunde inte allt komma senare? Så man kunde få leva livet innan, att kunna slippa tänka igenom allt man gör för att det ska gå ihop med sjukdomen, så att man mår bra. Jag sitter inte och tycker synd om mig själv, vet att det är många andra som har de svårare än mig. Och jag tycker verkligen synd om dom! Jag förstår verkligen inte hur dom får ihop sin vardag! Jag tycker dom verkligen är starka människor! Min förebild är min pappa! Jag önskar att jag hade hans styrka här i livet. Han vet hur det är att må dåligt och ha sjukdomar/fel! Känns som att han är den enda som förstår mig när jag pratar om mina fel och berättar hur jag mår! Det var han som kom och hämtade mig på sjukhuset när jag verkligen behövde hjälp och mådde dåligt! Det är jag evigt tacksam för. Jag är evigt tacksam för att min pappa alltid finns där för mig. Han är inte  bara min pappa, han är även min bästa vän! <3